Jag har varit med i alla valrörelser sedan 1994. Då var jag 13 och jag var helt övertygad om att just min insats var avgörande för att Ingvar Carlsson blev statsminister. För att vi skulle få ett mer jämlikt samhälle. För det var det jag fastnade för. Mona Sahlin som de där åren formulerade socialdemokrati så att det gick rakt in i hjärnan och hjärtat. Jämlikhet är alltid, alltid bättre än ojämlikhet.
Sexton år har förflutit. Jag har varit på väg ut ur det aktiva partilivet flera gånger. Men slungats tillbaka av nyfikenhetens och viljans kraft. Himmel, jag vill ju göra någonting! Jag vill ju förändra! Men efter den här hösten är jag lite uppgiven. För hur sjutton kan det räcka med att bara partiledaren avgår efter en valförlust, när människor som har ansvarat för två valförluster kan sitta kvar? Hur kan person och taktik alltid vara viktigare än samhällsproblemen? Och säg nu inte att det bara är media som blåser upp personfrågorna, det är bara en spegling och ibland en förstoring av vad vi själva väljer att lägga kraft på. Och hur kan folk tro att enda anledningen till att mina grannar inte röstar på oss, trots att de är sossar, är RUT och fastighetsskatten? Eller att det är kvarterets privat drivna och utmärkt fungerande vårdcentral som skulle ha med saken att göra? Och hur kan man lägga tid på hemliga projekt med Svenskt näringsliv eller uteslutningsprocesser när vi varje dag förlorar politisk kraft?
Vi socialdemokrater är som bäst när vi gör. När vi skapar samhällsförändringen. När vi navelskådar och snackar för mycket blir det pannkaka av alltihopa. Det var det som hände i SSU under 90- och 00-talen. Under rekordåren var det bland annat SSU som slogs för miljonprogrammets lägenhetsboom. Under min tid diskuterades Cuba, röda stjärnor och om tennis var en kapitalistsport? Jag vill skrika! Jag vill säga att det faktiskt inte finns en naturlag som säger att socialdemokraterna ska finnas. Världen har funnits längre än socialdemokratin och om vi inte skärper oss kommer vi vara den generation som är ansvariga för självmordet på de socialdemokratiska idéerna.
Jag vill vara aktiv socialdemokrat ett tag till. För jag vill bygga det nya Sverige med 80 000 lyor per år. För att jag vill att småföretagare ska ha samma trygghet som tillsvidareanställda. För att jag vill att vi ska satsa våra pengar forskning, utveckling, hög utbildning för den nya ekonomin. Jag vill inte att en enda unge ska behöva misslyckas i skolan. Bland annat. Jag ska snart föda mitt andra barn och jag vill att bebisen och hennes storasyster ska växa upp i en bättre värld. Det är det som är viktigt. Sedan måste vi ha bra företrädare också. Som Carina Ohlsson, Susanne Eberstein och Qaisar Mahmood till exempel. För bra företrädare behöver inte vara medelålders svenska män, eller ha varit med i SSU sedan BB. Ge mig en timme och jag ger dig en lista med hundra namn som är dugliga, fantastiska och inte varit omnämnda i media en enda gång. Men det är faktiskt det mindre viktiga.
Vi förlorade inte 2006 på grund av Göran Perssons mage, hans herrgård eller hans fru. Inte heller på grund av mina affischer. Vi förlorade inte 2010 på grund av Mona Sahlins väska, hennes mascara eller hennes dialekt. Inte heller på grund av mina affischer. Vi förlorade för att vi navelsådade, snackade för mycket och gjorde för lite. Det blev pannkaka av alltihop.
Bilderna är från valrörlsen 2006:
Andrej, Ullis, Pezhman, Sara, Anso och jag hade nattöppen valstuga i Solna centrum. Alla, från fjortisar till pensisar kom och åt korv och snackade politik.
Alla skulle med. Till debatterna i norra Stockholm.
Vi affischerade! På min affisch sa jag att allas drömmar behövs. Fast det var bara Reinfeldts dröm om lägre skatt som vann.
Jag åkte ner till broshan Magnus i Bleking, hjälpte honom att kampanja lite och fick se rasisterna in action långt innan de kom in i riksdagen.
Det är därför du behövs!
SvaraRadera